Mamma till världens bästa Tindra!

Som ni vet började jag få "ont" i magen under tisdag kväll innan jag skulle lägga mig. Smärtorna höll lika så i sig under hela onsdagen och redan på morgonen då sa mamma att, ja det är nog på gång nu. För mig fanns det inte på världskartan, det var ju över en vecka kvar tills Tindra var beräknad och förstföderskor brukar ju nästan alltid gå över tiden. Visst, jag började tänka på att förlossningen kanske skulle börja liite tidigare (typ söndag, måndag någongång) men ingenting annat. Dagen spenderades därför som vanligt. Jag var i stan, jag va hemma och städade, jag umgicks med Bella osv osv. Inga konstigheter alls! Mot 19-20 tiden på onsdag kväll började värkarna i magen komma lite oftare, ca 1 gång i timmen. Jag och Daniel åkte iväg till affären vid 21:30 för att köpa yougurt och smörgås eftersom jag trodde att jag var döhungirg. Smart va? När klockan sedan började dra iväg fick jag för mig att jag var tvungen att diska innan vi skulle hoppa i säng. När jag tappat upp diskvatten och precis ska börja får jag en värk och får då sätta mig på huk för att kunna hantera smärtan. När jag sedan reser mig upp går vattnet, bara sådär. Jag ropar då ut till Daniel att jag tror att vattnet gick, helt ovetande om allting. Efter vattnet gått kom sedan värkarna med ca 5 min mellanrum så vi fick därför packa ihop allt som skulle med och sätta oss i bilen för att åka in till förlossningen och kolla läget. Jag fattade verkligen inte att vi faktiskt skulle in och föda ett barn! Väl inne på förlossningen kom värkarna regelbundet, jag var öppen 4 cm och vi fick komma in i rummet vi skulle föda i. Jag hoppade in i duschen och satt där i en timme (super bra smärtlindring!) innan vi sedan gick tillbaks till rummet för att börja med lustgasen. Värkarna var redan nu otroligt starka och dom frågade mig gång på gång om jag inte ville ha en EDA. Absolut inte var mitt svar varja gång, jag skulle aaldrig ta en spruta frivilligt! När klockan sedan var efter 7 på morgonen var det dax för en undersökning igen. Jag var då öppen 10 cm. Smärtan var vidrig och jag ville bara sova, jag var sjukt trött och kände att jag aldrig skulle orka förlösa ett barn nu. Runt 7:20 började krystvärkarna och jag skrek då rätt ut av smärta. Det är verkligen det värsta jag gjort i hela mitt liv, (trots att jag nu skulle göra om det 10000 gånger för vår lilla dotter.) 08:09 la dom upp lilla Tindra på mitt bröst och jag var redan då den lyckligaste människan i världen. Daniels tårar och Tindras skrik tog bort all smärta som varit och jag kände mig redan nu som en ny människa. Dock fick jag sedan åka iväg till operation då jag var tvungen att sys en hel del och detta behövdes jag sövas för att göras. Trots min rädsla för sjukhus, nedsövning, manliga läkare, ensamhet osv gik allt jätte bra. Efter ca 3 timmar rullades jag upp till min familj och livet var bätte än någonsin. Jag kom då till ett rum med världens stoltaste pappa och världens finaste dotter och jag var världens stoltaste mamma! Efter 2 dagar fick vi äntligen äntligen äntligen åka hem. Allt går super bra och Tindra är världens snällaste.