Mamma till världens bästa Tindra!

Spruträdsla innebär att man är överdrivet rädd för att ta sprutor. Inte alla får så allvarliga symtom att det dagliga livet påverkas. Den som upplever sin rädsla som ett hinder kan få behandling. Spruträdsla, sprutfobi, är en så kallad specifik fobi. Ungefär 10 procent av befolkningen lider någon gång i livet av specifik fobi. De flesta får dock inte så allvarliga besvär att deras vardag påverkas. Den som lider av en fobi känner en intensiv rädsla för en viss typ av situation. Personen försöker i det längsta undvika det som han eller hon upplever som skrämmande. Vissa rädslor har högst sannolikt bidragit till människans överlevnad och är en sund reaktion. Hos en person med fobier går kroppens alarmsystem, ångestreaktionen, däremot i gång för lätt och för ofta. Personen upplever ångest och vill fly så snabbt som möjligt. Har du har sprutfobi kanske du undviker läkar- och tandläkarbesök och tvekar att vaccinera dig. Rädslan kan till exempel göra det svårt att se TV-program och filmer som visar sprutor eller har läkar- eller tandläkartema.

Det finns två olika sätt att reagera vid sprutfobi: 

1. Man svimmar. Detta beror på ett kraftigt blodtrycksfall.
2. Man får en panikångestattack. Hjärtklappning, yrsel och andnöd är vanligt, liksom tankar om att förlora kontrollen.

Just pratat med dom på vårdcentralen nu. Vet inte ens varför jag ringde men kännde att jag behövde prata med dom. Den här gången är det mycket värre än sist. Jag kan knappt sova över huvudtaget. Jag drömmer mardrömmar om dom där jävla sprutorna heeeela tiden. Jag vet att det inte är farligt, det har jag alltid vetat. Jag vet att jag överlever en spruta, det har jag alltid vetat. Jag vet att det inte gör så ont som jag tror, det har jag alltid vetat. Men jag kan verkligen inte hantera mitt obehag för sprutor, det går verkligen inte. Nu har jag bestämt med en på labbet att jag ska ta blodprovet i morgon så jag får det ur världen. Jag kan inte gå och tänka på det längre! Hon hade super bra förståelse för hur rädd jag verkligen är och jag hoppas hon behåller samma lugn i morgon. Det värsta som finns är de som stressar och blir "otrevliga" när man sitter där i stolen och hjärtat slår så det nästan hoppar ur kroppen. Nej, det håller verkligen inte för mig. Jag behöver få ligga/sitta där i stolen och ställa mina alla 100.00 frågor om hur ont det gör, om hur långt nålen ska in osv. Jag måste få bli redo själv och själv ta bort handen jag håller som fastgjuten runt armvecket utan att någon ska hålla på och slita och dra i mig! I sommras när jag tod blodprov var Bea med,vilket kändes som bästa stödet någonsin. Hon fattar verkligen hur rädd jag faktiskt är och hon vet exakt hur hon ska göra för att få mig lugn. Det blodprovet gick jätte bra, det känndes knappt överhuvudtaget..

Nej, nu ska jag göra mig i ordning för att sedan gå till jobbet.